radenm

Auckland Airport.
Så var vår resa på väg att ta slut. Vi slutade som vi började med att ta in på Duxton Hotell i Auckland nära Sky
Tower.



Vi åt en underbar middag på Hotellet och tog sedan en promenad ned till Sky Tower som vi åkte upp i för att njuta av
Auckland by night.
Tornet, 328 meter högt hade en bar på 186 meter där man med hiss, delvis med glasgolv, kunde åka upp.
Gissa vem som absolut skulle stå på glasgolvet och titta ned; jo Michele.
Här kan man utöva 2 våghalsiga övningar. Skyjump, bungy jump från tornet på 192 meter och den väsentligt "lugnare"
Sky-walk, en promenad på utsidan av tornet utan tillstymmelse till skyddsräcke, förvisso fastspänd med säkerhetslinor.
Vi valde en stilla GT på behörigt avstånd från glasväggen och njuta av kvällen.

Nu sitter vi på flygplatsen och filosoferar över flygplatsens säkerhetsarrangemang.
Michele blev tagen åt sidan och bombsniffad av en trevlig dam som med en pappperremsa strök utmed handväskans kant.
Pappersremsan fördes in i en analysapparat och skärmen indikerade att Michele var bombfri. ;-)

Om man nu kan ha sprängdeg i kalsongerna, vilket för övrigt måste vara ett manligt påfund, för vilken kvinna
kan tänka sig att ha sprängmedel i underkläderna???

så måste då även en turban vara den ultimata platsen för gömma sprängmedel i.
Många turbaner är det här.... tänk er synen, en sikh åkande på rygg genom röntgenapparaten för att utesluta
möjligheten till terrorism.

Nu ska vi strax gå ombord för den 36 timmar långa resan hem, ska bli kul att återse Sverige och barnen.

 

Nej, det blev inget Bungy-jump, var det någon som trodde på fullt allvar att vi skulle hoppa??:-)

Istället åkte vi till Queenstown, en mysig stad som ligger vid en sjö omgiven av berg.
Där utmanade vi oss själva genom att åka en kabinlift rakt upp 500 meter. Svimfärdig av skräck (alldeles sant)
klev vi ut till en fantastisk utsiktsplats och när pulsen gått ner tog vi en stolslift upp ytterligare
för att sedan åka luge (kälke på hjul). Första åket i barnbacken var obligatoriskt för att slipa på tekniken.

Vi valde delfiner, kaskelotval och albatrosser som ett trevligt helgnöje i Kaikoura.

Dusky dolphin och Hector's dolphin fick vi se i massor. Flockarna bestod av flera hundra delfiner,
för varje delfin man kunde se ovanför vattnet fanns det 4 under vattnet. Delfinerna for i full fart
framför vår båt, glada och uppspelta var vår tolkning.

Det blåste friska vindar ute på Stilla havet, vilket gjorde att det gick stora vågor och folk ombord
blev gröna i ansiktet men inte vi.
Båten, en hyfsat stor katamaran stannade till flera gånger och delfinerna hoppade runt båten och gjorde
hopp och bakåtflipp.

Den lilla Hector's delfinen är tyvärr utrotningshotad pga långsam fortplantning (få ungar föds) och dödas
genom olyckshändelse av fiskeredskap. Samtidigt som vi fick se dessa otroliga djur svävade världens största
fågel över oss, albatrossen. Vingspetsen som nuddade vid vattenytan i en perfekt glidflygning, mäktigt!
Bredden mellan vingspetsarna kan vara så mycket som 4 meter.

Så kom turen till världens största djur med tänder, kaskelotvalen. Utanför kusten ligger en canyon under vattnet
med största djup på 1600 meter där valarna trivs pga det näringsrika vattnet. Kaskelotvalen sväljer sitt byte helt
och man har funnit 3 meters haj i deras mage. Den kan vara under vattnet i 2 timmar därefter går den upp till ytan
för att andas och det är då man har chans att se dem.

Denna gång åkte vi ut i en större katamaran och med ett betydligt lugnare hav. På 600 meters djup fanns tre
valar varav vi fick se den ena. För att hitta valen fick kaptenen stänga av motorerna och lyssna med sonar.
Till slut efter lite letande så fann vi en val vilande i ytläge.
Det man ser är ca 10% av valen men att ligga bredvid och se den andas med den typiska vattenstrålen som spruter
rakt upp är en otrolig vacker syn. När den efter ca 5 minuter vände neråt så fick vi se den imponerande stjärtfenan
vända upp och liksom vinka ett hejdå! Den splash som blir när stjärtfenan slår i vattnet skapar en rund blank
vattenspegel som ligger kvar på vattnet ett bra tag. Inte konstigt eftersom kraften i slaget motsvarar 500
hästkrafter (en modern bil har ca 200)

Vi hade bokat in oss på ett japansk spa uppe i bergen, långt ifrån ingenstans (2 mil till närmsta granne).
De hade eget elaggregat och ingen mobiltäckning alls. Men de hade heta källor som de ledde upp i små stenlagda pooler där man låg och gottade sig.
Varmt som tusan (35-45 grader) och luktade ruttna ägg av allt svavel men med en bedårande vacker utsikt medan
solen gick ned över bergen. Vi fick dock lära oss vad en sandfluga är för ett litet kryp. Liten och småirriterande,
men inga farliga bett. Trodde vi. Även 3 dagar senare svär vi ve och förbannelser över dessa bett som svider och
kliar som attan.

Här på sydön finns det gott om guld och guldrushen startade i slutet av 1800-talet vilket gör att de små byarna
man passerar fortfarande ser ut som små Vilda Västern städer. Överallt trevliga människor i affärer som är mer
intresserade av att prata med kunderna än att sälja. Till exempel hade vi en stunds övning i svensk grammatik
med en kvinna som varit i Hudiksvall och Östersund för att fiska.

Vi kom upp i deras alper där topparna var snöklädda och det fanns sjöar i dalarna.
Det är så otroligt vackert i detta land som är så utan stress och nedskräpning.

Givetvis kan vi inte bara sitta still och kontemplera över hur lätt livet kan vara.
Vi var ju ändå på väg ned till Queenstown som är känd för alla sina vilda äventyr och våghalsigheter.
Så vi startade med Jetboat. En fors med branta skarpa bergssidor där man åkte i en båt med 400 hästars motor.
Full fräs framåt och vilda svängar och snurrningar som gjorde oss rätt blöta och yra i skallen. Skitkul,
ungefär som att åka tekoppar på Gröna Lund blandat med watersplash.

Strax intill finns Kawarau Bridge vilket var det första stället man började hoppa Bungyjump ifrån.
Den äldsta som hoppat var 94 år och den tyngsta vägde hela 235 kg!

Skulle det gå åt skogen fanns det en lokal läkare med ett bra utbud av begagnade proteser.

På er givna fråga om vi ska hoppa.

Låt oss säga så här; Om det inte blir några fler inlägg på bloggen så har vi hoppat.      

Sälar-Pannkakor-Kiwi är inte detta en perfekt kombination under en dag!

Skansen är inte sälars naturliga plats blev vi varse när vi besökte en riktig sälkoloni:-)
Massor av sälar som låg och solade sig medan deras nyfödda ungar busade runt och upptäckte
den stora världen. Ungarna var precis nyfödda och ca 2-3 veckor gamla.



Det Tasmanska havet rullade in med stora vågor och vågorna dundrade in mot klipporna men
med förvånansvärd smidighet kom sälarna upp på klippporna utan att slå sig fördärvad.
Dessa tillsynes klumpiga djur kan simma bort till Australien och med en hastighet av 30 km/h.

 

Pancake Rocks är stenformationer av kalk som genom årtusenden formats till detta speciella
utseende.



Vattnet hade skapat tunnlar och grottor där Tasmanska havet rullar in och enorma
vattenkaskader kastas upp flera meter. Denna kust var både vild, vacker och mycket, mycket öde.



Vi körde mil efter mil och ibland dök små folktomma samhällen upp med varningsskyltar
om hur långt det var till nästa bensinstation och varning för pingviner.

Kiwifågeln, NZ nationalfågel kan inte flyga så det var en enkel match att fånga denna fågel
med unge på bild (om det finns någon ornitolog bland bloggarna så friskriver vi oss för
eventuella misstag)

NZ:a kallar sig också själva för Kiwis och frukten Kiwi(kinsesiskt krusbär som den också heter)
är också en nationalsymbol för NZ.

Att resa är att se världen med nya ögon. På vår campingplats fanns två ekipage vi aldrig sett dess like. Det var två säregna hemmabyggda fordon som var en blandning av husbil, zigenarvagn och friggebod. Vi stod och beundrade den en kväll och ägarinnan till den ena kom ut och sa att vi kunde få oss en titt morgonen därpå.
På morgonen tvekade vi lite, kändes lite som att snoka i någon annans privatliv men vi tog mod till oss och gick dit.



Kvinnan var i vår ålder och höll på att bygga iordning en bil med härliga glasinfattade fönster medan hon bodde ihop med sin pojkvän som hade den andra bilen som var komplett. Den hade till och med tvättmaskin och braskamin.



Dessutom hade hon en enorm indiansk Tipi med både divan och symaskin. De hade bott här i 4 månader och hade som livsstil att resa runt i NZ.

Hon var så vänlig och berättade om sitt liv och delade med sig av hur hon planerade det fortsatta bygget av sin egen husbil. I mitt stilla sinne undrade jag hur vår bilbesiktning skulle reagera om man tog in detta fordon för kontrollbesiktning.
Hon uppskattade även vår fråga om vi fick lägga upp bilderna på vår blogg. Nog så viktigt i dessa dagar.

Men vi glömde helt bort att fråga vad hon hette. Men vi kommer att tänka tillbaka på henne som en lektion i att man inte alltid måste följa normerna, våga vara annorlunda.....

Denna dag är ytterligheternas dag. Vi tar oss ned 60 meter under jordens yta för att senare komma upp till himlens tak. Båda ställena har det gemensamt att det är kallt.

Vi har beslutat oss för att göra en så kallad Black Water Rafting i Waitomo Cave vilket innebär att vi klär oss i våtdräkter och utrustas med en kraftig badring, typ lastbilsdäck. Vi kliver in i en grotta och tar oss med stor försiktighet ned under jorden.

När vi kommit fram till en flod som flyter nere i dessa grottsystem ska vi dels kravlande i mörkret och dels sittande i badringar flyta fram i drygt en kilometer.
Vi är till slut 60 meter under jorden och taket i dessa totalt svarta grottorna är fyllda av lysmaskar som likt stjärnor glittrar. Helt fantastisk vackert.
I bland kommer vi fram till små vattenfall där under jorden och då måste vi kasta oss i baklänges! med badringen klistrad mot rumpan och plumsa ned i det kalla forsande vattnet.



Till slut klev vi upp ur grottan och var då i en regnskog för transport tillbaka till en varm dusch och varm soppa för det var riktigt kallt trots våtdräkt där nere i underjorden.

Men inte gav vi upp dagen för det, nu bar det av till Tangariru nationalpark med två fortfarande aktiva vulkaner. Bägge var givetvis med i Sagan om Ringen. När vi kom fram till campingplatsen fick vi en smärre chock.
En hagelstorm hade lämnat ett vitt täcke efter sig och det var svinkallt.

Som tur var hade vi värmare i bilen, vi överlevde natten för att vakna till en klarblå himmel.

Fortfarande kallt, vi valde att käka frukost i husbilen trots att tvätt hängde överallt.

På med kängorna och fram med stavarna för nu skulle det vandras. Vi hittade en lagom sträcka på drygt 2 timmar. Underbart vackert, till vänster om oss låg det berg som kallades Domedagsberget i Sagan om ringen. Med sina snörester utmed sidorna och perfekt formade rundhet såg det verkligen ut som den vulkan den också är.

På den högra sidan låg Tangariro som jag vill minnas var det berg som Frodo var uppe i under den första delen. Här låg mycket snö kvar på dess topp.

Vandringen var häftig och kröntes av ett sagolikt vattenfall där vi bara måste ta ett dopp. Hur kallt det var? Ja, gissa....

Utanför världsmetropolen Matamata ligger den plats där inspelningen av Sagan om ringen spelades in. Det är staden Shire (Fylke är den svenska benämningen) där hoben Frodo bor med sina vänner och dit Gandalf kommer på besök.
Man får en bra uppfattning om varför en film kostar så pass mycket att spela in och vilken enorm apparat som ligger bakom. 1100 statister provspelade för bara dessa scener där man skulle vara max 165 cm lång och ha runda kinder. Militären byggde vägar som skulle klara 170 lastbilar per dag och all flygtrafik under 5000 meter förbjöds pga sekretessen, allt för att filmen skulle hållas hemlig för omvärlden.

Platsen valdes främst pga det enorma träd som i sig spelar en huvudroll i scenen där Bilbo (Frodos farbror?) tar avsked på sin 111-års födelsedag och Gandalf trollar fram ett mäktigt fyrverkeri.
Givetvis är bara lite kvar av själva inspelningsrekvisita men naturen här är underbart vacker.
Tänk att som hob vakna upp med denna utsikt framför sig.

Men vad nu? Är det inte just det som händer. Två hober sticker ut sina knubbiga huvuden denna arla morgon:-)

På denna underbara plats där man helst skulle vilja slå upp ett tält och övernatta.

Markägaren är en smart person, anordnar guidade visningar av inspelningsområdet (troligtvis blev han bra rik på kuppen), är också fårfarmare. Så, fårklippning samt matning av lamm ingick i guidningen.
Ett 4 månaders lamm fick sin första snagg.

Nappflaska fick jag (Michèle) ge det lilla lammet som bara var 10 dagar gammal, bedårande söt och sååå hungrig!

 

Varje dag börjar vi med en stadig frukost som mestadels kommer från regionen. Inga importerade varor här, utan ägg från närmsta bonde och frukt från området. Överallt säljs det kiwi och avocados eller Avo's som de säger här. Persikor, aprikoser och underbart goda jordgubbar för en spottstyver. En lyx vi unnar oss.

Som Ni säkert förstått är det ett vackert land som just nu har vår motsvarighet till midsommar och det är grönt och i vägrenen har vi sett en form av hundkex men framför allt en blå blomma som växer vilt. En härlig syn.

Vi har förflyttat oss ned till Stilla Havskusten till Coromandel som är en halvö. Den har vi tuffat runt på krokiga vägar och sett underbara vyer. Här härskade guldfebern för 150 år sedan och städerna har en stil som liknar vilda västern. Salooner och affärer som ligger utmed en lång huvudgata. Inga hästar är synliga idag, inte ens en liten lort. Men vi hittade en butik vid namn Caroline.

Ett av vårt största problem här är att alla ortsnamn är från det ursprungliga Maoriska språket vilket är omöjligt för oss att ens memorera. I en av de där städerna som vi inte kan uttala brann plötsligt en fish and chips butik ned. Detta mitt i en vin- och matfestival. Då fick den lokala brandstationen rycka ut.

Nya Zeeländarna är mycket jordnära, har alltid ett leende till övers och hälsar glatt. Som en gubbe vi mötte som glatt sa,
- Mate, you know you have to be 25 to be a Back-packer ;-)
Sköna människor, helt enkelt. Lite hippie. Därför ser man sällan Suv-ar eller BMW. Oftast enkla japanska bilar. Det finns inga ormar alls på denna ö men en Cobra hittade vi i alla fall.

 

Imorgon bär det av till Hobbit-land...

Så har vi dragit norrut. Dragit upp våra bopålar och flyttat vår gamla Bettan (husbilen) upp mot 90 miles beach. Faktum är att det första vi såg från flygplanet var just denna enorma sandstrand som är 96 km lång och helt utan hotell eller annan synlig turism.



På vägen dit hann vi med en lunch vid vattenbrynet vid Bay of Islands.



90 miles beach är ingen vanlig playa utan här kör man bil mellan tidvattnet, dock finns en hastighetsbegränsning på 100 km/h enligt hastighetsskylten! Det är ordning och reda här i NZ.



Om man inte håller hastighetsbegränsningen så rycker den lokala polisen ut med blåljus och siren.



Men nu går solen ner över 90 miles beach, vilket innebär att den snart går upp över er i Sverige.



Sov gott

/Roffe och Michele

Efter 36 timmars flygresa så är vi äntligen här. Husbilen stod och väntade på oss, allt enligt plan. Vänstertrafiken till trots kom vi fram till Wharangai där vi bokat de första nätterna.

Våra första intryck av NZ är att det är väldigt vacker och omväxlande natur. Ena stunden befinner man sig i Jurassic Parc och i nästa stund befinner man sig i Sound of Music. Alla NZ är väldigt trevliga och avspända, vädret påminner om Sverige men solen är mycket, mycket starkare, Landet är glest befolkat så det blir mycket natur att se och mindre av städer.

Igår var vi vid Wharangai Falls, ett Niagarfall i miniatyr, endast 26 meter men vackert ändå!



En vacker promenadslinga på 60 minuter runt fallet ingick in planen. Vad som inte ingick i planen var en oväntad passage i tjurhagen!! Våra kunskaper om djur är inte så väldigt bra så vi uppfattade till en början inte att spenar saknades!!
När vi blev varse, så kom vi med en väldig fart ut ur hagen.......



Vi hann även med Sandy Beach, en underbar lång, folktom sandstrand som helt var i avsaknad av försäljare av krims-krams. Däremot fanns fyra livvakter som var långt ifrån Baywatch looken. Däremot var akututrustningen imponerande, akutväska med deff!




Imorgon ska vi vidare norrut till 90 miles beach. En enormt lång strandremsa där det är tillåtet att köra med buss men ej med bil.